Hav och sjö; lite om min tid på haven ...

Jag är född i fiskarnas tecken, kanske är det därför jag sedan barnsben har jag dragits åt hav och sjö. Jag trivs på vattnet!

Redan min första sommar finns det bilder på mig ombord på en båt på sjön Päijännes vågor.

I Sverige hade familjen en mindre öppen plastbåt med utombordare i Hjälmaren, som far och jag

for runt och fiskade i. Som ung scout var jag ute i kanoter och någon enstaka gång i en optimistjolle - som dock envist välte hela tiden!

När mor och jag kom till Sverige 1963 for vi med Bore III från Åbo till Stockholm.

Under våra semesterresor på 60- och 70-talet for vi till släktingar i Finland med både Silja Line

och Viking Line och jag kunde alla båtarna utan och innan.

Mitt första sommarjobb (tror jag var 12 år) var som slussvaktare var vid Slussen i Örebro.

Jag var för egentligen för ung för att få jobba ombord på turistbåten m/s Sylvia, en gammal

ombyggd landstigningsbåt från D-dagen, som hade hemmahamn i Örebro.

Några gånger fick jag dock följa med i alla fall.

Året efter tillåt dock ägaren, kapten Åke Norén, att jag fick vara "guide" ombord, dvs göra allt

som en jungman gjorde, plus att berätta om sevärdheterna för turisterna!

1974 efter var jag ombord på den lite större passagerarbåten m/s Björnön (numera m/s Wettervik) och som inte bara gjord turer från Örebro ut på Hjälmaren utan också via Hjälmare Kanal

ända till Västerås. På kanalen lärde man sig slussningens ädla konst än mer.

Jag alternerade även som jungman ombord på före detta ångaren och passagerarbåten m/s Bayard (båda ägda av Norén) som seglade Västerås - Stockholm. Numera heter hon  m/s Prins Carl Philip, ligger i Stockholm och ägs av Strömma Kanalbolaget.

När det var dags att söka gymnasiet var jag ganska skoltrött och beslöt mig för att sända brev till

13 olika svenska rederier med önskan om att få bli anställd som sjöman.

Våren och sommaren 1975 var väntans tider. Ett efter ett kom svaren; nej tack, nej tack, nej tack...

Jag misströstade och stålsatte mig att börja plugga igen och då, det trettonde och sista svaret kom från Gränges Shipping; Jo men visst, kom på anställningsintervju, en tågbiljett till Stockholm var inkluderad. Efter den resan blev jag rederianställd som befälselev på däck och fick order om att inom några månader vara beredd att åka ut på min första båt. Hurra vad jag var glad!

I slutet av september 1975 var det dags att packa väskan och fara till Danmark.

Den 27 september 1975, efter några dagars vänta, mönstrade jag på m/s Anaris med lotsarna

utanför Skagen. Samtidigt kom en obefaren maskinman ombord, namnet har jag glömt.

Kapten ombord var B. Hanemyr.

För en 16 åring från skolan till sjöfartens hårda jargong, attityd och miljö var total.

Redan efter några dagar funderade jag på mitt yrkesval, men det vara bara att bita ihop och jobba på.

Första hamnen var Ventspils i dåvarande Sovjetunionen, så något avhopp var inte att tänka på.

Ombord på det "lilla" bulkfartyget m/s Anaris med sina knappa 150 m längd och 20 m bredd,

på ca 13 000 dwt, upplevde jag många häftiga och lite ovanliga resor. Från Ventspils till

New Brunswick i Kanada, genom en orkan i 5 dygn in i Medelhavet och 6 veckor i Koper i

dåvarande Jugoslavien, varav 4 veckor på redden och 2 veckors lossning av halva lasten (suck!),

jul i Venedig och avmönstring i St. Malou i Frankrike i mars 1976.

Livet till sjöss är mycket lärande och denna tid satte stark prägel på mig som individ, person och yrkesman.

Efter tre månaders (betald!) semester hemma var det dags att resa till Brasilien.

En lååång flygresa senare landade jag i Rio de Janeiro, men fortsatte omedelbart till San Paulo

och hamnstaden Santos. Oj, oj, oj! Åter en kulturchock, men en inte helt oangenäm sådan!

Aldrig har väl väntedagar varit så trevliga!

Mönstrade dock den 4 juni 1976 ombord på den sköna gamla ombyggda m/s FFM-Vassijaure, kemikalietanker, 185 x 22 m på ~24 000 dwt. Kapten ombord var Are Hansen, under en period

var även Bo Berggren befälhavare. Båten var byggd 1954, men ombyggd 1969 med tankar

för fosforsyra och med midskeppsbrygga var hon ett fartyg som kändes igen på håll.

Fosforsyra används bl a i gödningsämnen (och i Coca-Cola). Resorna inkluderade Rio Grande del Sud, Santos, Recife, Belém i Brasilien, Tampa (Florida), Coatzaqoalcos i Mexiko, Antwerpen, Rotterdam, Bandima (Turkiet), Goa (Indien), Gibraltar, Curacao  och Madras på Indiens östkust.

Avmönstrade den 8 november 1976 i Madras.

Efter jul och nyår hemma var det dags för tredje resan, flyg till Dubai, några dagars väntetid och påmönstring den 5 januari 1977 till sjöss utanför Dubai, utgående och färdiglastad med råolja ombord på m/s Porjus. Hon var 250 x 40 m och ca 106 000 dwt kombinerad olje- och bulkfartyg.

Kapten ombord var initialt J-O Blomkvist som senare avlöstes av kapten A. Johansson.

"Oljetraden" är inte speciellt glamorös,med tråkiga hamnar och lossning vid boj/terminal.

Vår första resan gick i stiltje och storm över Stilla havet till... San Francisco i USA! Hepp!

Knappast den oljehamn jag hade väntat mig! Dessutom blev vi kvar för ankar i drygt en vecka

mitt i San Francisco Bay innan vi kunde lossa lasten, vilket innebar ledigt varje kväll och besök på stan´ - wow! 

Därefter till Peru för lastning av malm som skulle till Japan, men på väg till Japan fick vi problem

med styrmaskinen och vi hamnade därför, efter lossning i Yokohaman, på Mitshus varv i Yura, Wakayamaken, ca 100 km syd om Osaka. Yura är en liten japansk fiskeby och vi var där i två veckor, i princip utan något att göra! Åter lediga kvällar!

Efter Japan tillbaka till Persiska viken för lastning och avmönstring i Dubai 12 juni 1977.

Sista (visade sig) resan, då som befaren matros/ befälselev på däck, startade 17 september 1977

då jag i Batong Rouge, New Orleans, USA åter mönstrade ombord på m/s FFM-Vassijaure.

Det blev resa till ner Mexiko och sedan till Madras i Indien, men något var på gång...

Efter några månader kom beskedet - detta var Vassijaures sista resa, vi skulle föra henne till

Taiwan för upphuggning. Ett gammalt, men  väldigt speciellt fartyg  skulle nu skrotas.

Kapten ombord, Are Hansen igen, gav oss tillstånd att ta med oss souvenirer.

Själv hade jag länge fartygets gös (St.Eriks-flaggan), en finsk flagga (som sedemera på Själv-ständighetsdagen 1988 på något sätt hamnade på Infanteriets Stridsskolas flaggstång i Kvarn),

och har fortfarande kvar en passare från bryggan, ett föremål som seglat avsevärt flera mil än vad jag gjort i hela mitt liv. Hur som helst, alla avmönstrade den 17 februari 1978 i Kaohsiung i Taiwan.

En era var över.

Jag var anmäld till Sjöbefälsskolan i Stockholm och skulle i augusti påbörja styrmanskursen.

Totalt skulle utbildningen ta 2 år till styrman och ett år till sjökapten. Ekonomiskt hade jag arbetat

ihop ett års lön och den två övriga åren lovade Gränges låna ut mot att man seglade av de hos dem.

Men nu började jag tveka... Jag har alltid velat ha familj och sjötiden tär hårt på ett sådant liv,

det hade jag sett med egna ögon, liksom den ganska vanliga alkoholismen, det förekom en del droger på båtarna osv. Var det verkligen detta jag ville? En ekonomisk kalkyl visade att jag behövde satsa minst 10 år av mitt liv; 3 år på Sjöbefälsskolan, två års lån ger minst 4 år för att betala tillbaka, troligare 5 år, och sedan karriärkonkurrensen från fjärde- och tredjestyrman till andrestyrman. Knappast förstestyrman inom 5-8 år efter det, för att inte tala om en kaptensplats.

Nej, det fick vara. Familjeskälen vägde tyngst. Sista februari 1978 sade jag upp mig och en månad senare var jag arbetssökande, men hade pengar på fickan då jag fått min innestående övertid utbetald.

Mina kollegor började Sjöbefälsskolan på hösten. Sedan kom en otrevlig utveckling, Gränges Shipping förklarade sig i konkurs hösten 1978 (september - november?). Det betydde att alla innestående pengar i bolaget, bl a de som mina kollegor som påbörjat Sjöbefäl hade arbetat ihop (i vissa fall

hela 3 års vederlag(!) brann inne. Gissa om jag var glad att jag inte påbörjat kursen!

Sedan dess har jag inte seglat yrkesmässigt, även om jag sommaren 1978 (tror jag det var)

hoppade ombord på m/s Hjelmare Kanal i Örebro och hjälpte kapten Åke Norén med lite sommarjobb.

Däremot har jag lärt mig segla och har en hel del sjötid på egen köl!

Först med Karlskronaviggen #158, s/y Relax som jag ägde  åren 1989 - 1996.

Hämtade henne från Dalarö och försökte lära mig segla på vägen till Örebro - det gick så där...

Den 2 hk  starka motorn var inte mycket till hjälp heller. Kommer ihåg att vi fick bogserhjälp genom Hjälmare kanal, man går i konvoj och slussar gemensamt, fartgränsen är 5 knop.

Hon hade hemmahamn i Grythem i många år och fick segla på Stor-Hjälmaren, Hjälmare Kanal, Mälaren och Stockholms skärgård. När hon hade Rosersbergs Slott som hemmahamn (i Sigtuna kommun) blev det även seglingar över Ålands hav, runt Åland och till Finland. Relax såldes till en pensionerad flygkapten i Rosersberg som behöll båten och -platsen i Rosersberg.

Jag var under denna tid dessutom aktiv som sekreterare i Viggenklubben i 5 år, det nationella förbundet för Karlskrona- och Albinviggar. Numera är jag "bara" medlem.

Med Vindö 28:an s/y Kaskad II, som min dåvarande först köpte1994, blev det under 4 år seglingar

i Stockholms skärgård, Åland, Finland och som längst till det nyligen frigjorda Estland, med besök på Ösel, Ormsö och i Tallinn. Hon var en underbar båt, helt i mahogny som bleknat under åren, stabil att segla, lite begynnelsvek men tålde havssjö väl. Hennes svaga motor, en MD 1:a, var inte till stor hjälp när det verkligen behövdes, så man lärde sig  att segla i alla väder istället.

Kaskad II lärde mig kärleken till träbåten.

Hon såldes till ett yngre par i Åbo som tagit väl hand om henne.

Sedan kom den svåra tiden, 7 år utan egen båt!

Bodde i Finland under tre år och jag lyckades någon enstaka gång lånade en segelbåt.

Men tomt var det.

Hade 2003 flyttat tillbaka till Sverige och år 2005 var det dags igen.

Tittade på flera folkbåtar, för det ville jag ha, och jag hittade så småningom en bra en.

Köpte och hämtade träfolkbåten #510, s/y Veronica från Hunnebostrand och seglade med

min bror hem henne runt kusten, drygt 600 Nm, till Kallhäll i Mälaren.

Under leveransseglingen rådde växlande förhållande och både båt och besättning fick bekänna färg ordentligt. Vi hann till och med bli ett sjöräddningsfall (för första och förhoppningsvis enda gången i mitt liv!) då masttoppen gick av utanför Kullen i en kuling. Bogserades in till Mölle hamn.

Eftersom det var trämast så ordnade det så småningom upp sig med hjälp av en såg, en borr och lite bultar. Seglingen kunde fortsätta.

Härliga seglingar har det varit med folkan, främst i Stockholm skärgård där jag njutit av att återupptäcka skärgården. Jag seglar mycket ensam och folkan är perfekt för detta.

Enkel hantering, ett segelställ (även om jag hade spinnacker), bra att manövrera, långköl och så trä. Skönt träbåtskluck ackompanjerade när man somnade gott i kajutan.

I juni 2012 sålde jag henne dock till en ny god ägare i Helsingfors. Fick hjälpa till med att leverans-segla henne från Kallhäll till Mariehamn på Åland. Sista seglingen blev 38 Nm i vindar på 5 - 11 m/s, soligt och ca 1,5-2 m havssjö - det var underbart att få säga farväl på det sättet!

Äger sedan 2012 en mindre motorbåt, en Finnsport 650 AC, m/y Veronika, som jag köpte i Åbo

och seglade hem till Stockholm med hjälp av min bästa kompis. Båten är är 6,50 lång, 2,50 bred,

har en 90 hk utombordsmotor och dubbelskrov, 4 -5 kojplatser, pentry, kylskåp och lite navigations-utrustning. Hon läcker inte, vare sig ner- eller uppifrån, vilket är skönt.

Enkel hantering och vid behov lite snabbare än seglingsfart. Hon passar mig utmärkt!

Namnet  fick följa med, om än annorlunda stavat. Veronika kommer från latinets "vera" och grekiskans "icon" som sammanslaget betyder "den sanna bilden" eller om man så vill "segerbringerskan".

Bättre namn kan man väl inte ha?

För mer fakta och bilder, se Båtbilder.

Lite kuriosa är att en av min fars första jobb var ombord på en liten timmerbogserare på Päijänne i Finland (1950-tal). Faktiskt avslutade han sin karriär med samma jobb, skeppare på en timmer-bogserare på finska kusten (i början av 2000-talet)!

Mig veterligen seglade han bara två gånger - båda gångerna tillsammans med mig, en vecka ombord på Vindön s/y Kaskad II och en helgsegling ombord på s/y Veronica. Numera seglar han i andra vatten men finns alltid med i tanken ombord på Veronika. 

Som jag sade inledningsvis  - jag trivs på vattnet!

m/y Veronika

Björkskär, 2013